Vi bjöd ut oss till Tomas och Maria
Och har väntat och väntat att någon skulle fria
Och på så sätt fastrarnas egen önskan infria,
Men ett sådant slut på drömmen kunde ingen sia.

Två fastrar i frustration, ångest och vemod
I rosa tyll med spetsstrumpor utstyrseln bestod
Och därtill skor i lack
Med liten men ej obetydlig klack.

Vi önskade att en gång få gå
På bröllop uppklädda från hjässan till tå
I rosa tyll, spetsstrumpor och lackskor vi två
Som prinsessor vi då skulle må.

Så ville fastrarna delta i klädsel så fin
ALLA skulle titta på OSS med häpen min.
Rosa tyll med spetsstrumpor därtill
Och i skor gjorda i lack fastrarna vill
Vara med i svängen där något händer
Och alltid rätt klädda från fot till tänder.

Men till sist fick vi fastrar förstå
Att allt detta inte kunde gå.
För då skulle brudparet ej total uppmärksamhet få
Det är ju trots allt bara deras dag ändå.

Så fastrarna drar sig sakta tillbaka
Och hoppas att vi inte för mycket obehag förorsaka.

Tysta o försynta, lydiga o snälla
Fastrarna lovar att aldrig mer gnälla
Om något som har med bröllop och tärnor att göra
Likt rosa tyll, spetsstrumpor och sko i lack aldrig mer få höra.

Trots vår frustration och allt som hör därtill
Så ger fastrarna er en lyckospark baktill.
Måtte märkena efter våra skor
Bli till en varning för dem som inte tror
Att fastrar alltid får som dom vill
Utom i lackskor, spetsstrumpor och rosa tyll.